Dagar som försvann

Människor passerar, jag tittar lite slött.
Tänker där jag sitter på alla dem jag mött.
Alla är vi fångna i vår egen värld.
Som ett löv i vinden längs sin egen färd.

Det ekar ifrån bergen från de dagar som försvann.
Och de få korta stunder vi rörde vid varann.
Kärleken är flyktig liksom våra liv.
Men jag sträcker mig mot ljuset, där bidar jag min tid.

En vandringsman på vägen tittar bort mot mig.
Som om han ville säga… ”Jag har letat efter dig”.
Jag tvekade en stund, men mötte så hans blick.
Och allting blev förändrat av mötet vi fick.

Det ekar ifrån bergen från de dagar som försvann.
Och de få korta stunder vi rörde vid varann.
Tiden den är flyktig den har sitt eget liv.
Men jag sträcker mig mot ljuset där bidar jag min tid.

Det ekar ifrån bergen från de dagar som försvann.
Och de få korta stunder vi rörde vid varann.
Tiden den är flyktig den har sitt eget liv.
Men jag sträcker mig mot ljuset där bidar jag min tid.

© Greger Hjelm, 2023